Deprimerad
Stavas det så föresten? Deprimerad, eller är det med två p:n, hmm. Får nog googla. Google är bra till mycket.
Jag vet knappt vad det är som gör mig deprimerad längre, tror att det beror på graviditeten, "hormonerna". En graviditet kan ju spela många spratt med en. Jag vill att det här ska vara över nu, vill att hela förlossningen och BB-tiden ska vara över, vill inte vara deprimerad längre. Jag tror ju att efter allt det här kommer jag sluta vara deprimerad, men tänk om det inte blir så... Tänk om jag faktiskt är dep. på riktigt..? Usch, hemsk tanke. Men jag mår tametusen inte bra. Allt är värdelöst just nu känns det som, och det finns ingenstarns jag kan ta vägen, för tänk om förlossningen skulle börja..? Svårt att åka iväg själv nu och bara andas ut och tänka. Allt problem, alla funderingar och allt känns så mycket just nu, allt är jobbigt.
Saknar att inte ha några riktigt tajta vänner, sånna som man kan berätta vad som helst för och som man vet alltid ställer upp. Vuxenlivet är tråkigt på det sättet, att när man börjat jobba och skaffa sambos och allt det där har man inte längre lika mycket tid till det andra, tid till vänner. Tänk om man slapp jobb och allt det där, det vore underbart. Tänk att jobba 50% och tjäna som heltid, underbart.:) Men jag får skylla mig själv också, jag är så jävla rädd för att lite på nån och ge v mig själv. När ska man lära sig dt egentligen?
Ångest har man också, ångest att ens hinna till förlossningen i tid. (Tack kära politiker för att ni stängde BB i Bollnäs) Ångest för att behöva lämna bort Tilde när vi ska dit, vill ha henne hos mig.
Jag hoppas på bättre tider.
Jag älskar henne så så mycket.
Godnatt!
Jag vet knappt vad det är som gör mig deprimerad längre, tror att det beror på graviditeten, "hormonerna". En graviditet kan ju spela många spratt med en. Jag vill att det här ska vara över nu, vill att hela förlossningen och BB-tiden ska vara över, vill inte vara deprimerad längre. Jag tror ju att efter allt det här kommer jag sluta vara deprimerad, men tänk om det inte blir så... Tänk om jag faktiskt är dep. på riktigt..? Usch, hemsk tanke. Men jag mår tametusen inte bra. Allt är värdelöst just nu känns det som, och det finns ingenstarns jag kan ta vägen, för tänk om förlossningen skulle börja..? Svårt att åka iväg själv nu och bara andas ut och tänka. Allt problem, alla funderingar och allt känns så mycket just nu, allt är jobbigt.
Saknar att inte ha några riktigt tajta vänner, sånna som man kan berätta vad som helst för och som man vet alltid ställer upp. Vuxenlivet är tråkigt på det sättet, att när man börjat jobba och skaffa sambos och allt det där har man inte längre lika mycket tid till det andra, tid till vänner. Tänk om man slapp jobb och allt det där, det vore underbart. Tänk att jobba 50% och tjäna som heltid, underbart.:) Men jag får skylla mig själv också, jag är så jävla rädd för att lite på nån och ge v mig själv. När ska man lära sig dt egentligen?
Ångest har man också, ångest att ens hinna till förlossningen i tid. (Tack kära politiker för att ni stängde BB i Bollnäs) Ångest för att behöva lämna bort Tilde när vi ska dit, vill ha henne hos mig.
Jag hoppas på bättre tider.
Jag älskar henne så så mycket.
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
